TakeNine

Igår kom Micke hem 1.30 och det dundrade på bottenvåningen... självklart blir jag förbannad. Kommer man hem onykter och låter på det sättet när familjen ligger och sover, ja då har frun rätt att bli sur.

Tyvärr var det inte bara fylla... Micke kom upp och håller på att tuppa av i dörröppningen.

Hans knä har hoppat ur led igen.

Det knät som är fixerat och som INTE ska kunna hoppa ur igen.

Tusenkonstnär som man är försvinner ilskan och jag sätter mig in i rollen som sjuksköterska. Av med kläderna, linda knät, i med vätska och socker, på med kall handduk på pannan.

Stackarn hade så ont. Inte bara i knät utan i hjärtat också. Det skulle ju inte hända igen...

Han sov ett par timmar i alla fall. I morse fick han värktabletter och jag lindande upp knät. Det är inte ofta man får bära sin man över badkarskanten men tur att man har styrkan att kunna göra det när det krävs. På med lindan igen och i med mer vätska i kroppen. Frukosten intogs i sängen.

Jag åkte iväg och köpte lunch och efter maten ringde Micke sjukvårdsupplysningen som skickade upp honom till akuten. Oundvikligt.

Jag är rädd att hans fixering av knät har brustit och att han ska få genomgå en till sån hemsk knäoperation som för 9 år sen.

En sak vet jag ju i alla fall... om det skulle krävas en till operation så kan jag fortfarande bära honom :)

Jag skulle så gärna vilja sitta på akuten och hålla honom sällskap... men någon måste ju ta hand om Charlie (som just sket i kallingarna igen, suck)

Jag får hoppas att det inte tar så lång tid och att han får komma hem snart.

Det spelar ingen roll hur arg jag är på Micke ibland... jag älskar honom ändå.

//Take9