TakeNine

Sökte för åderbråck - fick diagnosen Hypertyreos...

Det blir operation!

Kategori: Allmänt

Ja, ni kommer ihåg att jag sökte läkare för att jag besväras av mina åderbråck som jag haft i ca 10 år nu. Idag var jag på Venösmottagningen på Kärlkliniken här på Västerås lasarett. Jag kom dit strax innan kl 8, då jag hade en bokad tid. Enligt lappen jag fick hem i brevlådan så fick man räkna med väntetider på två timmar, då de vill att man klarar av alla undersökningar och bedömningar på ett och samma besök.
 
Jag hade räknat med två timmar och förvarnat på jobbet att det kunde ta tid.
 
Jag hann sitta i två minuter innan de ropade upp mig. Först fick jag gå in i ett rum där en sköterska undersökte mig med ultraljud. Hon skulle "kartlägga" mina vener och se om det fanns någon direkt anledning till mina åderbråck. En mycket trevlig sköterska som gärna svarade på mina frågor. Det kändes mycket bättre den här gången än första gången jag undersöktes med ultraljud (för ca 10 år sen). Då var det ett snabbt besök och sen nej, ingen operation, tack och hej. Den här gången tog det mycket längre tid, hon var väldigt noggrann och det kändes ordentligt bra.
 
Efter ultraljudet fick jag flytta till ett annat undersökningsrum där en annan sköterska kollade blodtrycket som var 120/80, tiptop med andra ord.
 
Doktor Stig kom in i rummet efter en väntan på ca 5 minuter bara. Han tittade lite snabbt på mina ben och berättade att ultraljudet visade att jag har en "åderbråcks-sjuka".
 
För er som inte vet vad åderbråck är eller hur de "uppstår", får ni en förklaring här:
 
 
"Åderbråck, varicer, är vanligast på benen. Man kan även få åderbråck i matstrupen på grund av skrumplever, till exempel till följd av alltför hög alkoholkonsumtion.

Vener kallas de ådror eller blodkärl som leder det syrefattiga blodet tillbaka till hjärtat. De är tunna och sladdriga och är därför beroende av de omgivande vävnaderna för sin stadga. Benens vener har klaffar som gör att blodet inte rinner nedåt på sin väg tillbaka till hjärtat. Så länge klaffarna fungerar kan blodet flyta åt rätt håll. När vi rör oss leder även musklernas sammandragningar till att blodet pressas uppåt.

Men om klaffarna är försvagade eller venernas väggar för slappa samlas mer blod där och trycket i venerna blir för högt. Då utvidgar sig venerna och slingrar sig – man får åderbråck. Ytliga åderbråck syns som blå, knöliga upphöjningar på benet." - Läs mer här

I alla fall så säger Dr Stig att jag får mina ben åtgärdade "om jag vill", dvs jag fick operationen godkänd!

Hurra!!

Sen började han prata om mitt efternamn och berättade att han skulle åka till Rom på semester. En otroligt trevlig läkare helt enkelt. Jag gick därifrån nöjd och glad.

Så hela besöket tog endast 40 minuter, och då får man räkna med att vi satt och pratade om Italien i ca 10 minuter :)

Jag kommer att få släta (nåja, mindre bubbliga) ben till sommaren 2014!!!

 

Kram Tania

 

Hypertyreos - Giftstruma

Kategori: Hypertyreos

Jag har en klump i halsen... det känns ungefär så där som det känns när man har gråtit alldeles för mycket.
 
Min klump är inte gråt, utan en del av min kropp som inte fungerar som den ska. 
 
Jag börjar från början...
 
För ca ett halvår sen bokade jag ett läkarbesök för att undersöka mina åderbråck som misspryder mina ben. Det läkarbesöket blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag kom dit och min underbara läkare tittade på mina ben och remitterade mig till Venös på lasarettet, men innan hon skickade hem mig så ville hon ta några blodprover.
 
Ja visst, tänkte jag. Varför inte?!
 
En vecka senare ringer min läkare upp mig och förklarar att proverna inte såg bra ut och att hon skulle vilja att jag tog om proverna så snart som möjligt. Jag tog om proverna två dagar senare.
 
Återigen ringer min läkare upp mig och ber mig komma på ytterligare ett besök hos henne, redan dagen därpå. 
 
Det visade sig att jag hade lågt B-12 och folsyra-värde och dessutom hade jag tecken på "fel" i sköldkörteln. Nu så här i efterhand ångrar jag att jag inte frågade mer, men det är ju lätt att vara efterklok. Just då satt jag bara och lyssnade och det gick in i ena örat och ut genom andra. Jag kommer ihåg att hon sa att mina prover visade både under- och överfunktion i sköldkörteln, vilket var konstigt. Hon skickade en remiss till Medicinmottagningen på lasarettet.
 
Jag behövde inte vänta länge innan jag fick en kallelse på posten. Även här skulle jag ta prover innan läkarbesöket så jag åkte upp dagen därpå och tappade fem rör blod. Läkarbesöket på Medicinmottagningen var inbokat en vecka senare. 
 
Igår, tisdag 24/9, träffade jag en läkare på lasarettet som berättade att mina prover tyder på Hypertyreos, en sjukdom som tidigare kallades giftstruma. Även under detta besök gick informationen rakt igenom mig, men det jag kommer ihåg var att han sa att mina värden var låga. Alltså precis i början av sjukdomsförloppet. Han sa att det går att behandla men eftersom mina värden var som de var så ville han inte börja medicinera, utan hålla mig under uppsikt och ta nya blodprover regelbundet. Om jag blev sämre och om jag tyckte att symtomen besvärade mig mer så skulle jag höra av mig tidigare, annars blev jag kallad igen om tre månader.
 
Tack och hej, här får du en broschyr!
 
Just Hypertyreos har jag inte läst något om alls, utan mest koncentrerad mig på Hypotyreos eftersom det är det mamma har (underfunktion i sköldkörteln). Problem med sköldkörteln är ärftligt och det är tydligen åderbråck också, och grattis till mig, jag fick båda!
 
Så, hur känner jag mig då?
 
Jag så här i efterhand så känns det lite som en bekräftelse på att jag inte håller på att bli psykiskt sjuk, utan att jag "bara" har en disfunktionell sköldkörtel som spökar med resten av kroppen.
 
Jag har haft tur som har en läkare som tog dessa blodprover, eftersom det är en svår sjukdom att upptäcka. Många går i flera år och mår dåligt. Läkare som inte hittar felet och istället sätter diagnosen "gått in i väggen". Sjukdomen kan ge en hel del olika symptom över en lång period, lite här och lite där. Och nu när jag läst på om Hypertyreos och även läst om andra som har diagnosen, känns det igen så väl. Många av symtomen har jag även sökt läkare för, men då fått höra att "det är normalt med hjärtklappning och skakningar" jag har fått höra att mina minnessvårigheter är stress och att jag ska röra på mig så jag inte är så trött jämt. Visst absolut, det finns många som mår dåligt och kan göra nåt åt saken, men det finns även de som mår dåligt för att det är något i kroppen som inte står rätt till. 
 
Nu har jag tur som inte mått så dåligt som andra som fått sin diagnos i ett sent skede. Jag kommer att få hjälp i tid, för nu är det "upptäckt". 
 
Men i alla fall så känns det som en bekräftelse. Jag har förändrats och jag känner inte igen mig själv, och det finns en anledning. Jag är inte dum i huvudet, jag är bara lite sjuk.
 
Mina symptom under det senaste året:
 
-Trötthet
-Rastlöshet samtidigt som jag inte orkar göra nåt
-Yrsel
-Illamående
-Överkänslig, lätt till gråt och ledsamhet
-Hjärtklappning
-Stickningar i händer 
-Nervositet, oro, ilska
-Dåligt minne
-Koncentrationssvårigheter
 
Det jag mest känt av är att jag varit så hemsk i humöret. Jag gråter var och varannan dag och exploderar av ilska från noll till hundra. Jag har inte känt mig hemma i mig själv på länge. Mest har känslan att jag gjort nåt "fel", påverkat mig negativt. Det händer varje dag att bara någon säger mitt namn med "fel" ton eller så, så rusar hjärtat och jag blir alldeles darrig. Jag är konstant orolig för att ha gjort nåt fel och jag har svårt att koncentrera mig på en sak en längre tid. Jag pratar konstigt och tappar ofta ord och/eller mening i det jag säger. Jag blir irriterad själv för jag märker hur knasig jag låter när jag pratar. Det är som att jag inte har kontroll över tungan och ibland kan det komma ut helt andra ord än vad jag tänkt säga. Det går väl an här hemma, familjen får sig ett gott skratt ibland, men ute bland folk känner jag mig "pucko" helt enkelt.
 
Jag skulle behöva en skylt på bröstet - "Jag är inte koko, jag har..." Så kanske inte folk skulle kolla snett på en.
 
Nu finns det säkert någon som sitter och tänker, big deal det går ju att bota. Ja, absolut, det går visst att bota och det ska inte ta mer än kanske två år eller så. Men för mig är det inte "bara" att jag har överproduktion av hormon i sköldkörteln, det är alla dessa symtom som kommer med sjukdomen. Jag har gått och trott att jag håller på att tappa fattningen helt.
 
Det kanske inte är många som märkt nåt, men det är ju inte direkt så att jag drar ner på stan och träffar folk med hjärtat som rusar och med tårar i ögonen. Nä, man gömmer sig och vill inte träffa folk alls. 
 
Så alla ni som bjudit med mig på saker som jag avböjt... jag VILL verkligen men jag orkar verkligen inte.
 
Jag hoppas att jag kan få hjälp på ett eller annat vis, så jag så småningom hittar tillbaka till mig själv.
 
 
Kram Tania