TakeNine

Ja det är ju frågan.

Visst skulle det vara jättebekvämt med ett fast jobb med bra lön men då skulle jag ju kasta bort chansen att plugga vidare. Vill jag det? Eller vill jag sätta mig i skolbänken de närmsta två åren och leva på lån för att öka chansen till ett bättre jobb med bättre betalt!?

Eller vill jag starta ett café med min pappa nere i stan där de kulturella och konstintresserade människorna florerar?

Varför är det så jobbigt att vara vuxen?

Jag hade det ju så bekvämt på La Scala (innan den stackars restaurangen misshandlades). Det var ju mitt andra hem. Men alla sagor har ett slut och det var väl meningen antar jag. Jag tror inte att man ska vara på ett och samma ställe år efter år efter år. Det räckte med 10år för mig. Nu är det nya grejer som väntar. Nya val, vägar, krav, möjligheter.

Det skulle vara lite skönt att hitta "sitt" ställe där man bestämmer själv. Ingen chef att böja sig för. Pappa?... äh, jag har väl sagt att jag är bra på att manipulera folk?... haha... nä, vi jobbar bra ihop min far och jag. Bara han kan sluta att försöka kontrollera allt själv så funkar det bra. Hmm... undrar var mitt kontrollbehov kommer ifrån. Men, tjaa... det kan ju vara intressant med ett nytt far & dotter-ställe. Vårt place liksom. Från scratch.

Meeeeen så lockar ju kunskapen också. Viljan att bli någon suger i mig. Jag vill kunna säga att jag är "vkakj" jag jobbar som "jgalkjg". Jag vill inte säga "jag jobbar på café". Det är inget fel med det men JAG vill veta vem jag är, jag vill ha en titel. Jag vill kunna saker som inte alla kan... laga mat, bre mackor och vara trevlig i kassan kan ju var och varannan så det känns inte så speciellt för mig. Med det säger jag inte att det inte finns någon stolthet i den yrkeskategorin. Det finns många som brinner för det.

Ååååh denna vånda!!!

OM jag lyckas komma in på utbildningen går jag den så får jag ett jobb om två år.

Två flugor i en smäll.

Done!

//Take9